Sirap Paris

Fotografier mellan 1975-1989

Många fotografer har försökt hitta kärnan i den så kallade dokumentära

traditionen. Och att på något vis hitta känslan och klangen till att föreviga en

tidsepok eller bara fånga bra fotografier på gatan i en fri värld. Så att säga

greppa känslan för stadens puls och samtidigt undvika pittoreskhetens små

fallgropar eller låta impulsen ha sin gång. Alla sätt att försöka få fungerande

och talande fotografier/bilder på vår omvärld är en vidunderlig och omtalad

sfär av synpunkter som vi ställer på ett fotografi. Ofta gör man så gott man

kan.

Och många fotografer har försökt finna stadens puls eller bara registrerat och

avbildat efter teknikens omfång, som i sin tur varit avhängd av teknikens

utveckling, från glasplåtar till film och nu senast digitala medier. Den franske

fotografen Atget (1856-1927) gjorde storverk då han plåta Paris det vet vi som

envist följt fotohistorien. Omständliga och superlånga exponeringstider och

evigt väntande för att få fäste på plåten.Senare tog legenden Henri Cartier-

Bresson över och har också kallats ” Eye of the century” för att han plåtar så

bra. Med en smidig M-Leica gick han lös och fångade ögonblick med en

omisskännlig blick. Han tog fantastiska ögonblicksbilder som man än idag

förundras över. Tidigare och efter Bresson har mången entusiast försökt att

fånga tidsandan och greppat tjusningen och skjutit bra bildutsnitt som det står

härliga till.

Inte minst har Jousef Koudelka (min storfavorit) då och då tagit sig en sväng till

Magnumbyrån i Paris och rusat in i mörkrummet för att slabba och få fram

högkvalitativa fotografier från världens alla hörn och någon gång också från

Paris. En bättre fotograf på att kopiera sina foton finns knappast. Och Edouard

Boubat den klurige och rakt av en underbar fotograf med humorn i behåll som

påpassligt fångar många känslor inte minst vid smultronstället Jardin du

Luxembourg och dess parkanläggningar i stadens centrum. Listan på många

och karismatiska och förnämliga fotografers framfart kan göras lång under

1900-talet.

Flera svenska fotografer har också haft vägarna till Paris. Ett känt ansikte är

Christer Strömholm som 1997 fick Hasselblads pris årets fotograf. Christer

Strömholm fotograferar för sitt levebröd (vem gör inte det) och fångade

påpassligt dåtidens konstnärs kändisar och fick på det sättet en hacka och viss

inkomst med levererade konstnärsporträtt. Mest ihågkommen är nog Christer

för sitt engagemang av människans utanförskap och gemenskap. Strömholm

var en frontman som förespråkar respekt och ansvar till det man plåtar på

gator och torg, alltså människan i centrum.

Thore Jonsson gjorde också en fantastisk insats när han så läckert fångat

plumpa och komiska situationer men också dokumentär realism i att va där när

det händer och göra bra fotografi. Thore Jonssons rika efterlämningar från

tiden i Paris är goda axplock i fotografi när det är som bäst.

Ytterligare en svensk som gått ur tiden är Rune Hassner och som kan kallas

fotograf och historie professor på samma gång. Han kunde på sina tio fingrar

redogöra för epoker och stilar inom fotografin och samtidigt levandegöra

fotografens ställningstagande och ambitionsnivå. Rune Hassner tog ett och

annat bra riktat skott på motiven i Paris. Och jag hade själv den stora äran att

1985 då högskoleelev följa med Rune Hassner till Paris tillsammans med 1983-

86 studenterna. Vi blev guidade och bortskämda av ciceron Hassner som med

liv och lust gjorde oss medvetna om fotografier och fotografers roll i samhället.

Jag skulle kunna tjata och berätta om andra vidsynta fotografer men avstår då

historia kan bli tröttande.

Men några till som Jan Fridlund har verkligen slitit ont för att komma närmre

William Klines synsätt att erövra och få drag i fotografierna. Och senast Anders

Petersen som plåtar med mage och starkt engagemang och som har farit fram

på Paris gator för att hitta det där lilla extra som gör fotografi till fotografi. Längre

tillbaka i tiden inte att förglömma Parisbetraktaren Willy Ronis som opretantiöst

och lekande lätt fångat motiv i Paris. Tyvärr gick legenden bort 2010 men har

naturligtvis lämnat en oerhörd vacker och genuin bildskatt till eftervärlden.

Nu har jag höjt andra fotografer till skyarna så frågan är om det finns några

vitsord kvar? Ändå vill jag bara hälsa er alla hjärtligt välkomna. Kanske kan det

bli både lite roligt, nyttigt och trevlig resa in i fotografiets värld. Att fota är mitt

liv och det jag tycker mest om att göra. Man ska göra det man vill, det brukar bli

bäst då. Och försöka få livets drömmarna att gå ihop. Eller som bamse säger

alltid ge livet en chans och försöka. Hur ska man annars veta åt vart håll det bär

hän? Stadsliv har alltid fascinerat mig bland mycket annat i livet. Och av mest en

slumpens vandring har jag råkat ta vägen mot Paris. Flanerat och flanerat och

då och då försökt att lära mig ta bra bilder på gator och torg. Där i ögonblicket

har jag lyft upp kameran för tagning. Och sannerligen försökt att göra något

visuellt starkt och berättande med en hygglig kamera av modell Canon F1 och

med några fasta gluggar. Välkommen det här är min historia och berättelse

med fotografier och lite nedskriven text.

Fotografier, ord och skapande är levererad av Kenneth Rundberg

Sirap Paris som blev www.sirapparis.se

Fotografier mellan 1975-1989

tack